Poster i kategorin Text

Platspåsar

Men inte riktigt än har Gina Tricot eller HM eller Monki lagt beslag på min kolonilott i livet. Inte riktigt än har de lagt vantarna på känslan av att stå i vårkvällen och kratta den gråbleka jorden bara för ros skull. Plötsligt är vintern över och det blir sol och klimatvarmt igen; Stockholms ökenvindar sveper fram och lyfter grus och damm till skyarna. I mitt träd ett skatbo och en blekt plastpåse. Men vinden är ljum och säger: Titta, Karin. Medan du var upptagen med att bära dig själv gick tiden och nu är det vår. Känner du?

 

Och jag känner. Jag krattar min lott och harvar min uppsats, bär mig till en plats som är min.

Blogginläggen jag aldrig skrev

1. Rött nytt år

Alla som inser att världens resurser är en smula orättvist fördelade och tycker att de rika skulle kunna dela med sig lite mer borde läsa Nina Björks Drömmen om det röda. Det är en klok bok om ekonomi och politik, om Rosa Luxemburg och vad som en gång var poängen med socialdemokratin långt innan den företräddes av Stefan Löfvén som vill registrera fattiga, vakta gränser och ägna sig åt resursfördelning via välgörenhet. Du kan också blanda upp läsningen med Liv Strömquists Uppgång och fall och på så sätt få dig en närande blandning av näsfniss och intellektuell stimulans.

 

2. Mennesker trænger mennesker

Plöjer tv-serien Skam som alla andra och mitt hjärta rusar med i full fart längs känslornas norska highway. Vad vi lär oss av Skam? Kanske lär vi oss att kärleken är störst av allt, men att vänskapen är det som gör det uthärdligt att vara människa i det långa loppet. (Det – och kanske också att ha föräldrar som, även om de är frånvarande, betalar.)

 

3. Donna Cookquijote

”Romanen är uppkallad efter sin huvudperson, en fattig student som förläser sig på ärofyllda forskningsfält och därför drar ut i världen för att upprätthålla forskningens ideal.” Jag påbörjar en masteruppsats och känner oroväckande ofta att jag ämnar slåss mot väderkvarnar kommande termin. Det kanske blir ingenting. Det kanske blir glädjedödande. Men om det blir för tråkig stämning kan vi ändå titta på Skam och glädjas åt att kärleken ibland kan få vara störst av allt. Vi behöver kärleken i år. Vi behöver påminnas om att människor behöver andra människor.

Skulpturerna

Vad jag också tänker på är hur vi fortsätter skotta och skyffla, vi går runt med skyfflar och ibland kommer snö som håller oss upptagna under ett par dagar och sedan fortsätter vi skyffla runt vår skuld och skam. Vi håller undan den, vi håller den under kontroll, vi trycker skaftet mot magen och driver den framför oss. Vi har inte gjort något. Det var inte vi som kastade. Vi kan bygga ett resonemang på att skyffla runt skuld mellan varandra. Vi engagerar oss i det vi är mest oskyldiga till att orsaka. Som snö. Det tycks vara lättast så; för att leva med sig själv. För att ta sig ut från sin av skam och skuld översnöade lott i livet.

 

En annan dag ser jag en teckning i en bok som skulle kunna föreställa mig och mitt livsprojekt. Jag försöker skratta åt den och åt mig själv som brukligt är när en pil av pinsamhet träffar en. Försöker hålla masken, till och med inför mig själv, fastän jag vill gny och gråta för att det gör så ont. Och en annan gång när jag ska bjuda på mig själv och tar av mig den där masken frivilligt får jag genast en snöboll rakt i ansiktet. Vill omedelbart hänge mig åt idel gny och gråt.

 

Jag kan hålla på med de här snöskulpturerna hur länge som helst. Jag har varmt på händer och fötter. Jag har kött på benen.

Snö och tö

to

 

1. Vi minns snöfallen men glömmer bort dagarna det töar. Det är otacksamt att vara ett snöslask. Ett moddigt och grått kölvatten i efterhand. Ett trams efter det vita, släta, mjuka, enfärgade som drar in och skapar oreda i all sin skönhet. Som gör män handfallna. Och upprörda över sin maktlöshet.

 

2. Tövädret kommer och alla går vidare. Säger bara: vad fult det blev. Tisdagsväder hela veckan. Vi går där i trånga jeans och bekymmer, tänker nä nu är det väl fel på mig som är för mycket ben i för lite byxa och är oduglig på att vara snäll. Ingen är glad över att återfå fotfästet när ovädret är förbi.

 

3. Snökaos blir till dagvatten och rinner ner i brunnen, ut ur liv och löpsedlar.

 

4. Snöns mandatperiod går ur tiden mot mitt fönster. Den varade en vecka.

Snömos

snowden

 

Föreställer mig hur jag kramar en snöboll och kastar den. Snömos och jävel rakt i betraktarens öga.

#Livet

 

När jag lyckas formulera något riktigt bra och känslan av framgång som följer på det: Words are my life!!

Diska dagars disk

 

Jag somnar med öppet fönster och vaknar till av ett meddelande, jag drar ett till täcke över mig och sover vidare. Jag drömmer om det nya huset för första gången, jag drömmer om att rita serier av allt jag aldrig gjorde och allt jag aldrig var. Jag grämer mig. Jag diskar dagars disk.

 

Och sen vaknar jag en vanlig morgon med vind i seglen och vind i gardinerna. Allt på vid gavel. Jag saxar benen över sängkanten, sträcker ut mig. Plockar bär och brister. Av korthus är du kommen. Men inte nu. Nu rör jag mig framåt, en korsgalopp in i framtiden.

Mulet

Jag mulnar på, går och klipper mig hos en ny frisör. Jag lutar huvudet i handfatet och hon som tvättar och drar i mitt hår undrar om jag känner till balsammetoden. Hon säger att det hon använder på mig är ett veganskt och glutenfritt balsam. Jättebra, säger hon. Jättegott, säger jag. Och bra för magen. Och hårbotten.

 

Jag mulnar på och hon klipper mitt hår på ett gammalt sätt och efteråt frågar hon om det känns häftigt och nytt. Nja, säger jag. Jag har ju haft den här frisyren förut. Sen betalar jag dyrt och tänker först köpa en liten flaska saltvattenspray också men då kostar allt för mycket och det känner kortterminalen på sig för den går och hänger sig och i tumultet hinner jag ändra mig och säger att jag inte vill ha sprayen.

 

Jag mulnar på.

 

Istället köper jag ett begagnat linne och en bok om Ellen Key. Jag köper velour och vadd. Tänker på en bok som kan heta Kakan lever och handlar.

 

Sen åker jag hem till mitt kök där jag diskar och lyssnar till kylskåpets tinnitus och frysen som knäpper sina frostiga fingrar. 

Återstoden av buketten

Klipper av fyra av tjugo stjälkar och sätter återstoden av buketten i vatten igen. En monstera trycker sina ansikten mot fönstret. Bodil Malmsten dör ifrån oss och jag står på en februariful hållplats när jag får veta det. Februari fungerar som prefix för allt, för min februarigrå hud och februariplatta hår och februaritråkiga tankar och men också för den ganska goda februarikosten av kål och krisp och semlor, för februariljuset som väckte mig i lördags innan jag fick veta om Bodil Malmstens död och jag sa att det är som ljuset i fjällen.

 

Vad jag gör? Läser, äter, lyssnar på radio, skriver ner saker på dokument i datorn, inväntar blandade besked, trycker ansiktet mot fönstret. Väntar på vinter eller vår. Springer runt kvarteret. På radio hör jag ett inslag där de säger att fantasin och minnet bor i samma rum och jag skriver det i ett dokument på datorn och tänker det är väl då sant, det är väl då sant.

Tag

Det är mindre än en vecka sedan Förintelsens minnesdag och tre dagar efter att hundra maskerade nazister drog runt i Stockholm för att misshandla flyktingbarn. Det är en måndagseftermiddag som är grå och isande blåsig och i en radiostudio sitter en regeringens samordnare och pratar om hårdare tag och om att rycka undan välfärdens alla mattor för de som har minst och behöver mest. På en skrapig telefonlinje en moderat som välkomnar initiativet och antagligen kniper sina moderata tummar för att ett tiggeriförbud ska komma till stånd. Mina februaritorra händer darrar i ilska över deras okunskap och historielöshet, över välfärdens villkorade välvilja, över barn behöver en kontinuerlig skolgång å ena sidan och tillfälliga uppehållstillstånd å andra sidan. Fan i helvete, jag svär och den lilla virkningen darrar i mina händer, ännu en liten handduk virkar jag, drömmer bara, önskar. Det jag önskar av denne regeringens samordnare: ett ställningstagande för mjukare tag. För hård politik föder hårt våld. För det är inte alls ”våra” pengar som får betala för andras välfärd; det är andras kroppar som samordnaren tycker kan betala för vår. Det kan aldrig vara värt det. Tack och lov för de människorättsorganisationer som får komma till tals, som står på sig, som pekar på att när det gäller mänskliga rättigheter inom landets gränser verkar regeringens samordnare och företrädare vara lika slaka som vore de vissna tulpaner.