Det här läser jag just nu

 

Det här läser jag just nu. M Train av Patti Smith. Det här berättar jag just nu för att jag tänkte haka på Bokhoras julutmaning. Att varje dag under december posta en bild med ett visst boktema. Tycker det har varit oroväckande lite om läsning här på bloggn i höst så nu gör jag ett försök att åtgärda det.

 

Det här finns också på mitt nattduksbord just nu: en anteckningsbok, en läsutmaningslista för 2015 som börjar bli sliten, ett reklamblad från Bris, en röd penna, en blå penna, en klockradio, en tub med fotkräm, en burk med reko supersalva, ett vattenglas och en inramad poster från Esters rester.

> Kommentera

Många nätter små

 

Många vitgrå frostnätter små. Många jämngrå eftermiddagar. Hopp och förtvivlan ner i diskvattnet. Ut i avloppet. Ut i sjön. I sjön med hela skiten.

> Kommentera

Sjögräs

Jag vet inte varför men jag tänker på sjögräs, smalt och grönt, vajande i mörka vatten. Än hit, än dit. En kväll på en nattklubb, nej, på ett uteställe. Jag drack en grön drink, någon drack en vit. En smäll och vakter rusade snabbt som ekorrar och lyfte ett slagsmål i nackskinnet. Bar ut det genom dörren. Vi glodde först och återgick sedan till vårt. Och så en telefon upp ur fickan och någon har gått in på en bar i Paris och skjutit. Nitton döda.

 

Helgen går frostig och kall genom oss. Helgen går varm och vänlig och trygg.

 

Helgen går frostig och kall över kontinenten, oro och längtan går över kontinenten. Som oro och längtan har gått över kontinenten länge. Till fots, i bussar, bilar, tåg. Jag kan inte se att det finns någon längtan eller oro att göra skillnad på och ändå; berättelsernas olika ljud och gensvar, sjögräsen som vajar i mörka vatten. Än hit, än dit. Hur svårt den välmående kontinenten har att hålla kylan och rädslan för det främmande borta. Hur lätt ett välkammat nyhetsankare drar likhetstecken. Det finns mycket att vara rädd för. Och det finns mycket att visa solidaritet med. Som till exempel den enkla längtan efter att stilla sin oro. Längtan efter att vara omgiven av anhöriga till den levande, bultande, varma kropp som är en själv.

 

Sen tycker jag som vanligt att mina ord väger lätt i tunga sammanhang. Jag lämnar vidare till Johannes Anyuru.

> Kommentera

Hur är läget?

 

Det är en torsdag i november 2015 och jag tänker på att människor är människor är människor är människor, alla dessa hjärtan som bultar och rör sig över världen, alla murar och gränser och taggtråd som vill hålla dem på plats.

> Kommentera

Grått och färskt från pennan

Att kasta in handduken och

drömma om långt hår och

trösta den ledsna gubben med gurkan.

> Kommentera

Det ena över det andra

Det kliar i armvecket för där sitter ett plåster och under plåstret en röd prick och i den röda pricken satt en gång en nål där blodet rann ut och ner i två små rör. Jag tror det var två, jag såg inte, jag tittade på bänken med kompresser och träspatlar och andades och inte visste jag att det skulle göra ont i hela armen för bara ett blodprov. Ett tjockt plåster senare stapplade jag hem med den värkande armen. Som efter ett getinstick kändes det. Och en läkare med stora glasögon hade flyttat runt stetoskopet över min rygg och över mitt bröst och lyssnat. Och tagit mitt blodtryck, det ena över det andra. Det lät bra. Det var normalt. Jaha.

 

En kväll när mörkret föll gick jag ner i en källare och köpte en adventsljusstake och jag ville sätta upp den direkt men principer är ju principer. En annan kväll när mörkret föll köpte vi ett soffbord och en annan kväll när mörkret ska falla ska vi bjuda in alla och samla dem runt våra bord, ge dem mat och ljus i mörkret och hålla om. Det är märkligt hur grå himlen kan vara, hur svarta trädens grenar plötsligt blir och hur himlen gör det svårt att andas. Kroppen så tung och blöt mot jorden.

 

Och hemma är värmen. En kropp att trä på kroppen. Ytterligare en kväll när mörkret föll satt vi bara där i varsin möbel och läste. Ljusen var på och inga andra ljud. En bok, en tidning, en annan bok. Jag läste ut en bok om en olycklig skärgårdshistoria, tog upp en bok om ett olyckat landskap.

 

Jag går med mitt kliande armveck och manifesterar min tacksamhet och mitt motstånd. Ställer mig i en samling.

> Kommentera

Det lilla jaget

 

Det lilla jaget av nål, tråd och grötris rann ur händerna på mig.

> Kommentera

Huvudsyssla och handarbete

 

Huvudsysslan orsakar sådant huvudbry att ögonen grumlas och händerna tar över.

> Kommentera

Regnet

 

Så kommer september och med september kommer regnet. Över en natt blir jag student igen. Åker till högskolan med hjärtat i halsgropen, pang-pang-pang slår det. Jag läste Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv förra veckan. Åh, Tom. Jag har lämnat ifrån mig boken nu och mycket finns att säga om den, många tunga känslor finns att känna efter den, men han skrev att det är inte regnet som faller, det är sjöarna som reser sig och jag skriver det på en bit papper och trycker ner det med fingret i jorden. Kom regnet, kom så låter vi det gro och växa, denna märkliga höst som nu kommer.

> Kommentera

När hundarna kommer

 

Läste en så bra bok, så svinbra bok, Jessica Schiefauers nya När hundarna kommer (och nu blir det reklam för jag fick den gratis på jobbet). Den handlar om Isak och Ester som är tonåringar och kära i varandra på tonåringars vis, och i utkanten finns Isaks lillebror Anton. Samma sommar som kärleken drabbar Isak och Ester sugs Anton in i nynazistiska kretsar och en kväll misshandlas en pojke till döds. Pojken som dödat är Anton.

 

Och jag läser på väg till jobbet och på väg hem, hemma, på väg till en middag och jag läser sista sidorna när jag kliver av tåget och åker upp i rulltrappan och måste stanna innanför spärrarna i ett hörn och läsa klart den innan jag kan gå sista biten till resturangen. Sen måste jag andas och sen måste jag prata om den och sätta den i första bästa nästa hand. Så bra, så modig, så obarmbärtig. Så drabbande som bara ungdomsböcker kan drabba en. Läs!

> Kommentera

1 2 3 4 5 6 33