Snöstorm och frågestund

 

Sen kommer snön på riktigt, som om nån skruvat av locket på sockerströarn och vält ut allt över Stockholm. Bilar och barnvagnar kör fast. Jag lider med brevbärarna, imorgon ska jag också ut och dra vagn genom drivorna. Men bara för att jag varken måste åka tåg eller gå ut gör jag det, går ut, jag går ut och går  och de enda som är glada åt snön är nog hundarna och jag. Det blir så ljust. Och tyst.

 

Och som den bloggare jag har blivit får jag naturligtvis MÄNGDER med frågor från er läsare.

 

> Alltså Karin, du bloggar så himla ojämt jämt, du är rolig ibland och ledsen ibland, ibland verkar det som att du vill vara instagrampretto och ibland serietecknare. Kan du inte bara slå an EN ton och hålla dig till den?

Eh, nej. En ton gör ingen melodi! Hallå liksom.

 

> Hur brukar du träna? Gånger, antal km om du springer osv? Du ser så ruskigt bra ut!

Well, thanx, jag vet. Jag springer tills jag inte orkar längre eller tills jag kommer hem igen.

 

> hej alltså jag undrar hur det känns med liksom denna karinhägglund-inflation om äger rum typ överallt? eller du kanske inte har märkt men alla tjejer på min facebook och instagram skriver och bloggar som du nuförtiden. liksom så karinhägglundigt. känns inte det liksom som… åh, mina bloggläsare är minikopior av mig det går inte att lära känna dom typ.

Det är okej. De är okej.

 
> jag tycker det är knäppt att alla dessa så kallade ”kändisar” i Sverige skriver böcker hit och dit. Jag vill inte läsa om Linda Rosing eller Andreas Carlsson. Varför har inte du, en person som faktiskt kan skriva och har vettiga synpunkter, skrivit en bok än?

Jag måste hinna göra annat först. Till exempel se hur snön faller, lära mig dansa bugg, dricka kaffe. Och diska.

> Kommentera

Ett inspirationtalk från eder tillgivne totalentreprenör Kakan

 

 

> Kommentera

Den eviga jämmerlåten

 

Det finns så mycket att säga och så mycket att ångra, många flaskor champagne i många hinkar, många skålar, många mornar kvar att vakna sent och på skakiga ben leta upp järnvägsstationen och åka hem, vakta knäppa hundar på dyra filtar. Många mil kvar att springa och vara svagast världen. Så många isar kvar som ska lägga sig och så många stormar som ska stillna. Så många nätter vi ska sova. Så många tvivel kvar i tron: på gudar, på ideologier, på mig själv. Men vi kämpar, vi springer och vi klär på oss lager på lager och går igenom en vinter till. Vi lever. Fryser, men lever.

> Kommentera

Framtidslandet

 

I ett blött kuvert föll tre ex av Framtidsland ner i brevinkastet för en stund sen. Tre fina häften som jag inte sett sedan jag vinkade av dem till tryck för över en månad sen. Jag lider med brevbärarna och är tacksam över att de inte ger upp utan delar ut post till mig även en dag som idag, med ett gråväder tungt över Stockholm. Äter gröt, skickar mail, blandar lager och väntar på att ljuset ska komma tillbaka snart så att det går att ta fler och vettigare bilder på framtidslandet att packa portföljen med.

> Kommentera

Resan är målet

Vi sprattlar med våra små människoben, håller oss över ytan. Säger att resan är målet och lyfter våra tunga fötter genom gråa dagar.

> Kommentera

Mums, mums, vad gott!

 

Det är fredag, jag tar sikte på den sörmländska prärien för att där leva cowboyliv under ett par dagar tillsammans med två hundar och en cowboy. Jag tillönskar er, mina välartade läsare, en minst lika trevlig helg. Här får ni lite körv. Hörs!

> Kommentera

Intervention


 

Blir interventad. Så fåfäng och så föga framgångsrik. Låter de gamla drömmarna dö. Plockar ner, bäddar ner, stoppar om, stoppar undan. En förträfflig drömmare med ömma fötter. Trams och tandagnisslan. Låt de gamla drömmarna dö. Börja tro. Börja göra. En rutten luft, sprider mig, tittar upp från golvet som tusen gånger förr, drar huvudet ur sanden. Samlar ihop sanden jag sprider runt mig och silar mellan fingrarna. Igen. Och igen. Som ett timglas. So are the days of our lives, säger jag, försöker trösta, lyfter på mattan och sopar in sanden under. Säger att det blir ju vad man gör det till. Ger mig tusen mandat i ena änden och börjar montera ner i andra. Den inre välfärden. En utrensning av drömmar och ambitioner. Låter de gamla dö. Det är så det är, det är så det får bli. Tittar på tomma jorden och ser var det ska växa. Alla andra blommar ju, varför inte jag.

> Kommentera

Må-må-måndag

 

 

 

Ny vecka, nya möjligheter. Provar olika typer av ansiktsbehåring. När solen går ner bakom Västerbron tar jag en promenad och hämtar ut ett paket med tjugo tygväskor. Ännu utan tryck, men grishunden och hens kompisar har börjat mobilisera.

> Kommentera

Saknar sällan annat

”Tre små lampor lyser tills jag släcker dem när fyrverkerierna skjuts av nere vid vattnet, de glimmer och sprängs över taket på huset på andra sidan gården. En blå mugg, kaffet brunt och milt, ljummet. Äter varma rödbetor och sockerärter med smör. Åskan kommer och häller ur sig regn och jag går genom regnet till affären nästan utan att se mig om. Köper fil och flingor och frimärke och tjänar tre kronor som någon har glömt i skålen. Försöker lämna tillbaka dem men den fräkniga tjejen i kassan är upptagen och ser inte. Så jag tar dem. Stoppar dem i plånboken. Efter mig i kön står två tjejer, kanske såg de vad jag gjorde. Vem bryr sig. Går hem och det har slutat regna, paraplyet ligger fuktigt i påsen. En bit regnbåge syns och jag är blöt om tår och hälar.

 

Öppnar fönstret för att känna krutdoften, den som är ett rosa moln där uppe över taket. Kall och klar luft bara, ingen doft annat än av dagg och asfalt. Studentsång in genom fönstret, raketerna som smäller, staden sjunger och väsnas. När himlen mörknar igen stänger jag fönstret och tänder lamporna. Säger godnatt till de jag tycker om och lägger mig på sängen igen med boken. Sidorna är gula och knöliga av spill.”

 

Och nu bor jag i staden som spetsar himlen med sitt stadshustorn.

Saknar sällan annat.

> Kommentera

Blundhundar och taniga hästar

 

 

> Kommentera

1 28 29 30 31 32 33