Skinnarviksberget

 

 

Tar en paus från pennan en dag, åker en lunchgles buss över Västerbron och går upp på Skinnarviksberget. Stockholm charmar och gör sig till, jag står en stund och beundrar och blir rödnäst i vinden. Åker hem, kryper in under sängen och drar fram symaskinen. Jag lär mig göra knapphål och behöver inte sprätta en enda gång. Självgod och grann blir jag ända tills jag är tillbaka i brevbäringen och kommer hem med värkande fötter som knappt går att stå på om kvällarna. Har lagt ner spaden men fingrar lite på kvasten, det finns så mycket jag skulle vilja sopa undan, förbättra, göra, vara. Men mest blir det att jag fäller mig själv med kvastskaftet, ser fel på datum och missar chans efter chans efter chans till något som inte medför värk och elände.

 

En sak är i alla fall säker: de som designar brevinkast, de måste verkligen hata människor.

> Kommentarer