Skulpturerna

Vad jag också tänker på är hur vi fortsätter skotta och skyffla, vi går runt med skyfflar och ibland kommer snö som håller oss upptagna under ett par dagar och sedan fortsätter vi skyffla runt vår skuld och skam. Vi håller undan den, vi håller den under kontroll, vi trycker skaftet mot magen och driver den framför oss. Vi har inte gjort något. Det var inte vi som kastade. Vi kan bygga ett resonemang på att skyffla runt skuld mellan varandra. Vi engagerar oss i det vi är mest oskyldiga till att orsaka. Som snö. Det tycks vara lättast så; för att leva med sig själv. För att ta sig ut från sin av skam och skuld översnöade lott i livet.

 

En annan dag ser jag en teckning i en bok som skulle kunna föreställa mig och mitt livsprojekt. Jag försöker skratta åt den och åt mig själv som brukligt är när en pil av pinsamhet träffar en. Försöker hålla masken, till och med inför mig själv, fastän jag vill gny och gråta för att det gör så ont. Och en annan gång när jag ska bjuda på mig själv och tar av mig den där masken frivilligt får jag genast en snöboll rakt i ansiktet. Vill omedelbart hänge mig åt idel gny och gråt.

 

Jag kan hålla på med de här snöskulpturerna hur länge som helst. Jag har varmt på händer och fötter. Jag har kött på benen.

> Kommentarer