Toppen av min kupol

 

Igår klev jag på pendeltåget till Sintra och bergen. Med mig hade jag min turistplånbok, något större och tjockare än min dolce far niente-plånbok, och gjorde vad en turist bör göra: står i kö, betalar inträden, handlar i turistaffärer. Och också: jag fick se det fantastiska Palácio da Pena, den färggranna bakelsen bland trädtopparna som inte liknar något annat slott jag sett.

 

 

Sen jag gick långsamt ner igenom slottsparken. Stor och grön och tyst var den, lummig och grönskande och sval.

 

 

Jag åt en pastej och drack en av dessa små små koppar kaffe, gick jag tvärs över vägen, betalade nästa inträde och gick upp till den mer än tusenåriga borgen på nästa bergstopp.

 

 

Och där hade jag en utsikt över Sintra och halva kungariket som fick mig att glömma såväl eventuella budgetramar som höjdskräck.

> Kommentarer