Mulet

Jag mulnar på, går och klipper mig hos en ny frisör. Jag lutar huvudet i handfatet och hon som tvättar och drar i mitt hår undrar om jag känner till balsammetoden. Hon säger att det hon använder på mig är ett veganskt och glutenfritt balsam. Jättebra, säger hon. Jättegott, säger jag. Och bra för magen. Och hårbotten.

 

Jag mulnar på och hon klipper mitt hår på ett gammalt sätt och efteråt frågar hon om det känns häftigt och nytt. Nja, säger jag. Jag har ju haft den här frisyren förut. Sen betalar jag dyrt och tänker först köpa en liten flaska saltvattenspray också men då kostar allt för mycket och det känner kortterminalen på sig för den går och hänger sig och i tumultet hinner jag ändra mig och säger att jag inte vill ha sprayen.

 

Jag mulnar på.

 

Istället köper jag ett begagnat linne och en bok om Ellen Key. Jag köper velour och vadd. Tänker på en bok som kan heta Kakan lever och handlar.

 

Sen åker jag hem till mitt kök där jag diskar och lyssnar till kylskåpets tinnitus och frysen som knäpper sina frostiga fingrar. 

> Kommentera

Hudvård

Om jag hade mer tid, ork och talang skulle jag göra en tolkning av Linda Piras Knäpper mina fingrar och kalla den Klämmer mina finnar.

> Kommentera

Toppen av min kupol

 

Igår klev jag på pendeltåget till Sintra och bergen. Med mig hade jag min turistplånbok, något större och tjockare än min dolce far niente-plånbok, och gjorde vad en turist bör göra: står i kö, betalar inträden, handlar i turistaffärer. Och också: jag fick se det fantastiska Palácio da Pena, den färggranna bakelsen bland trädtopparna som inte liknar något annat slott jag sett.

 

 

Sen jag gick långsamt ner igenom slottsparken. Stor och grön och tyst var den, lummig och grönskande och sval.

 

 

Jag åt en pastej och drack en av dessa små små koppar kaffe, gick jag tvärs över vägen, betalade nästa inträde och gick upp till den mer än tusenåriga borgen på nästa bergstopp.

 

 

Och där hade jag en utsikt över Sintra och halva kungariket som fick mig att glömma såväl eventuella budgetramar som höjdskräck.

> Kommentera

Pastejen av Portugallien

 

Efter de första fem dagarna av föreläsningar om människor och media, med mingel, bacalhau och kaffe i små små plastkoppar, har jag ägnat de följande fem dagarna åt att återutveckla en tonårings sovvanor, promenera längs den gröna floden, traska backe upp och backe ner inne i stan, dricka galao, läsa på kafé och läsa på mitt rum, äta den himmelska pastejen från Belém och dess nästan lika himmelska kusin de Nata som säljs i varje bageri. Glöm bacalhau! Glöm portvin! Denna lilla bakelse är vad som borde satt Portugal på smakernas världskarta.

> Kommentera

Älä käy yöhön yksin

 

Från Haparanda åkte jag till Helsingfors och från Helsingfors till Tallinn och tillbaka igen, det var fint, vi var tre på färjan, vi tog hand om varandra. Vi gick i taxfreen och tittade på små flaskor sprit och stora burkar med lakrits. Sen gick det några dagar till, vi tittade på chokladägg, åt mackor med ägg och majonnäs, frös i vindarna. Än så var det långt till vår. Jag läste Kjell Westö och lärde mig att Älä käy yöhön yksin på svenska blir Gå inte ensam ut i natten för jag lärde mig att betyder natt och att det är väldigt svårt att lära sig uttala på finska.

 

Sen gick veckorna fort och nu är jag i Lissabon. Kom igår. Bor i ett rum med en smal balkong och snedtak, knarrande golv, ljud från gatan, ljud från flygplan som lyfter och landar. Jag installerar mig och bredvid sängen travar jag upp böckerna jag har med mig, för nytta och för nöje. Fem böcker för nästan lika många veckor. Det borde rimligtvis räcka.

> Kommentera

Halvvägs till Helsinki

 

Sjutton timmar från Stockholm är säkert andra sidan jorden med flyg men jag tog nattåget och bussen och hamnade i Haparanda. Här finns en halv måne och toppen av ett litet isberg och en infrusen älv. Finland ligger på andra sidan bron. Jag hinner inte se så mycket mer innan solen går ner och sedan halkar jag runt på de slaskiga gatorna tills jag hittar en mataffär där jag köper mat och matsäck till tågresan imorgon. Till Helsingfors. Sitter sedan på det gula hotellrummet och försöker skriva om Haparanda men fastnar i ett byggprogram på tv. Men så här långt; små hus, stora språk. Gränser i mig och i älven.

> Kommentera

Köp en resa

 

Jag köper en resa till Portugal. En månad. I staden, vid havet, under solen. Men än om dagarna håller jag mig inomhus och läser böcker och artiklar och väntar ut den kyla som inte går att göra något åt. Dricker kaffe och äter mynta direkt ur krukan. Bidar min vintertid.

> Kommentera

Bokrean 2016

”Jag var inte på bokrean idag!”

”Va!?”

”Nä, eller jo jag var förstås in en liten sväng på Akademibokhandeln … Men jag köpte ingenting faktiskt!”

 

Istället fyller jag bibliotekets minneslista och sparar mina slantar, för det blir först en kort vår på tåg och sedan en lång vår i Lissabon. En månad i solen. Ska nog ändå hitta något att läsa till dess.

> Kommentera

Vinteransiktet

Skriver hemtenta och tittar på mig själv i appar och kameror. Ser vissa likheter mellan vinteransiktet och tecknade hundar.

> Kommentera

Återstoden av buketten

Klipper av fyra av tjugo stjälkar och sätter återstoden av buketten i vatten igen. En monstera trycker sina ansikten mot fönstret. Bodil Malmsten dör ifrån oss och jag står på en februariful hållplats när jag får veta det. Februari fungerar som prefix för allt, för min februarigrå hud och februariplatta hår och februaritråkiga tankar och men också för den ganska goda februarikosten av kål och krisp och semlor, för februariljuset som väckte mig i lördags innan jag fick veta om Bodil Malmstens död och jag sa att det är som ljuset i fjällen.

 

Vad jag gör? Läser, äter, lyssnar på radio, skriver ner saker på dokument i datorn, inväntar blandade besked, trycker ansiktet mot fönstret. Väntar på vinter eller vår. Springer runt kvarteret. På radio hör jag ett inslag där de säger att fantasin och minnet bor i samma rum och jag skriver det i ett dokument på datorn och tänker det är väl då sant, det är väl då sant.

> Kommentera

1 2 3 32